Jag känner en väldig tveksamhet inför alla de liberala och nyliberala slagorden om att man ska satsa på sig själv, hävda sin styrka utan att bry sig om andra. Det är att predika egoism och det blir ett kallt och ödsligt samhälle att leva i, ett ensamt samhälle. Istället ska vi påminna om att vi människor behöver varandra, vi behöver få känna att vi själva behövs, inte bara för våra egna behov utan också för andras skull, att vi har en uppgift i det samhälle som är vårt gemensamma.
När jag reser runt i Sverige har jag förmånen att träffa många människor och resonera med dem. För mig som statsminister är dessa samtal oerhört värdefulla. Just nu är det en sak som gör mig särskilt glad, jag har fått klart för mig att en överväldigande majoritet av medborgarna här i landet håller med oss när vi säger att välfärdssamhället är något fint. Man tycker inte om förslag som försämrar människors trygghet.
Man frågar, varför ska arbetare som har de tyngsta och svåraste jobben få försämrad sjukförsäkring när andra grupper får behålla sin lön när de är sjuka. Varför ska de som är gamla och sjuka eller handikappade inte får behålla färdtjänsten, så att de kan besöka sina släktingar och åka ut i naturen och åka till kyrkan eller vad de vill. Varför ska föräldrar betala terminsavgifter som kostar 1000 kr, eller vad det är för att deras barn ska få mat och läromedel i skolan som Moderaterna föreslår på olika håll. Jag tror att Moderaternas förslag på alla de här punkterna har ingen förankring hos människor och när man på område efter område försöker slita sönder den generella välfärdspolitiken, så tycker man att det är fel, tydligen, att vi bygger ett samhälle där alla har rätt till trygghet.
Tage Erlander berättade i ett radioprogram för ett år sen, om folkhemmet, om när han besökte sin mor som låg på långvården i Karlstad. När han kom in sa mamman - Här har jag det fantastiskt bra, de är så snälla och god mat och god vård, men vem är det som betalar? Är det du, Tage? Men då svarade han -Det är inte jag, det är mor själv som betalar för du har växt upp här i samhället, du har skött hemmet i alla år, du har fostrat barnen. Du har varit en god medborgare och du har rätt att bli omsedd när du är gammal och lite skröplig, utan att det är välgörenhet, utan att du har en tjock plånbok, därför att du är svensk medborgare. Det är ditt samhälle, vårt samhälle, du har rätt till det precis som alla andra och det är vår välfärdspolitik.
När jag träffar unga människor, så talar jag alltid om deras gemenskap med äldre. Det är de som har byggt samhället, de har mycket att ge och ni har ansvar mot dem och ungdomarna förstår precis vad jag menar. Till de äldre säger jag att i Socialdemokratins samhälle kan ni känna er trygga, men jag förstår också att ni ser mot framtiden och det närmaste ni har att skönja av framtiden, det är barnen. Inte bara era egna barn och barnbarn utan alla barn, varenda tjatting, som jag sa en gång. Därför att det är ju vår gemensamma framtid och de ska få en bra uppväxt och en bra utbildning och så. Det är så, det är bara så man kan hålla samman ett land, hålla samman generationerna, det handlar aldrig om själviskhet, det handlar alltid om att bry sig om, skapa tillsammans, söka gemenskap.
Orden blir så stora i den politiska debatten ibland, men livet det är i vardagen. Vi föds och växer upp och utbildar oss och söker jobb och bildar familj och få egna barn och vill ha vård när vi blir sjuka och värdighet när vi blir oundvikligen skröpliga och gamla, så är det för oss alla. Det är våra liv och där försöker vi förverkliga våra drömmar och förhoppningar och politikens uppgift, det är att stödja människorna att förverkliga sina livs önskningar och Socialdemokratin må ha sina brister, lite fyrkantig och vad ni vill, men vi lever i vardagen och kan vi medverka till att livet blir lite lättare, förhoppningarna för framtiden lite större och drömmarna lite ljusare, då har vi fyllt vår politiska uppgift och den är att stå för gemenskapens, solidaritetens och jämlikhetens idéer.